lillamamman.blo.gg

Oj vad era kommentarer made my day, ni var ju så jätte duktiga på att lämna lite spår efter er här för ett tag sen, men har ni liksom dött nu plötsligt eller? Jag vet att ni har åsikter, för jag vet precis vilka människor som läser här. Och att ni skulle vara neutrala, åsiktslösa själar, det tror jag inte på! ;)

 

Anyways. Domhär senaste dagarna har varit ganska tysta då det gäller händelser. Har fixat ny inredning (som jag älskar!!), jobbat, jobbat och jobbat lite mer och... Ja, de väl nästan det! Tråkigt liv? Nej verkligen inte, det är så jävla skönt med lata tråkiga dagar emellanåt! Utan sorg och utan panik. 

Igår var en sämre dag. Troligen för att jag hittade gamla foton då jag städade bokhyllan... Men tur så kommer dom bara ibland, mycket sällan nu mera! Endast om det dyker upp nått som påminner mig. För ett halvt år sedan ännu var jag förstörd som människa och jag trodde aldrig något kunde göra så ont inombords. Nu är det snart ett helt år sedan moffa plötsligt flög till himlen. Min moffa var mitt allt! Och jag vet inte vad som gör mer ont... Att moffa är borta och aldrig mer kommer tillbaka, eller att se mommo sitta ensam vid köksbordet varje gång man stiger in genom dörren. Det ser fel ut, där ska sitta the love of her life mittemot henne med glasögona på näsan och en venepörssi på bordet. Nu är det bara tomt.... Grått, dystert och tomt. Funderade mycket på när det blir bättre, men har nu konstaterat att det blir aldrig bättre. Man lär sig bara att leva med det. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och kämpar tillbaks en tår. Ibland orkar jag inte kämpa, ibland får dom bara rinna. Det känns bättre efteråt. Ibland...

 

Idag gör det inte ont, trots att jag hunnit tänka massor på honom redan under morgonen. Vädret piffar upp mitt humör till tusen idag och jag kan liksom se lite positivt i det hela. Han behövde aldrig lida, aldrig tänka dödstankar, och aldrig ligga på ett åldringshem med skit i blöjan och drägel på läppen. Jag hoppas att alla mina nära och kära får chansen till att flyga iväg på samma sätt som han gjorde. Det gör ont åt oss andra, men man måste väl försöka tänka att det är det bästa sättet! 

En sak som gläder mig massor är att han fick ta del av ett barnbarns barn. Han hann träffa min son och det betyder allt för mig just nu...

 

Döden är så jätte onaturlig för mig. Jag har inte växt upp med att förlora folk, som många andra! Ifjol, som 21 åring förlorade jag min första nära släkting. Hade det tagit mindre ont om det varit en sak som hänt mig 3 gånger förut tidigare i mitt liv?? Min syster är 17 år yngre än mig och hon kommer ju inte ens komma ihåg moffa, men för henne är döden redan något normalt. Man flyger till himlen och kommer aldrig mer tillbaks. Hon kan acceptera det och hon vet vad det är. Men för mig känns det så jäkla svårt, och onormalt.... Tanken på vad som väntar på oss efteråt skrämmer mig.

 

Nå jag är inte uppväxt med det, och det kanske slår mig hårdare pga det?

Men i slutändan är det värt det mer än ord kan beskriva! Jag får leva länge ihop med mina släktingar. Vem annan soon to be 23 åring har en 68 år gammal (ung!!) mommo tillexempel? Rena lyxen! Jag har unga föräldrar, unga mor- och farföräldrar och jag är själv en ung mamma! Min pappa blev pappa som 20 åring och moffa som 40. Jag blev mamma som 20 åring, min mommo blev mamma som 18 åring. Jag är glad över att vi får, och hinner, ta del av varandra så länge, och förhoppningsvis många år ännu! 

Lycka i livet, det är familj, släkt och vänner <3